En liten flicka frågade sin storebror något som hon hade grubblat länge över. "Jonas, kan man se Gud?"
Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska grubblerier, så han avfärdade henne med ett: "Nej, dummer. Gud är så långt uppe i himlen att han är omöjlig att se".
Men flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon sin mamma: "Mamma, kan man se Gud?" Mamman svarade så ärligt hon kunde: "Nej, älsklingen min,det kan man inte. Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom."
En tid senare tog flickans farfar med henne på en fisketur. När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar, vars ansikte var fårat efter ett långt liv, men som utstrålade lugn och trygghet. Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till. "Farfar, kan man se Gud?"
Den gamle mannen satt tyst en lång stund. Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett litet leende: "Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar, så ser jag inget annat än Gud."
Det här kommer nog att bli en jättefin och tänkvärd blogg så småningom.
SvaraRaderaTack för att du tog dej tid att skriva i himmelriket.
Vi kan höras vidare,
kram Ulla
Tack Ulla. Vad glad jag blir. Jo, min blogg är ej "klar". Jag har inte haft tid och ork att fila på den. Min goda vän Nina Gustafsson som har bloggen Min Eden har hjälpt mig att komma igång. Krafterna har inte räckt längre än så här. För mig är huvudsaken att kanske någon kan få ett ord på vägen...
SvaraRaderaKramar, Cia