För världen kanske du bara är
en enda människa...
men för en människa
kan du vara hela världen.
Jag tror att många ibland stött på någon, kanske som allra hastigast, i förbi farten, som sagt ett litet vänligt ord, gett en varm blick och det förändrade ens dag. Så har det åtminstone varit för mig. I stunder av misströstan, ångest har en ibland okänd människa förändrat min dag. Så visst har det enorm betydelse hur vi "beter" oss mot varann. Åtminstone jag borde tänka på detta oftare, då man stressar runt i vardagen. Herre, jag ber att vi skall se varandra. Öppna våra ögon. Amen
29 januari 2012
28 januari 2012
Kan man se Gud?
En liten flicka frågade sin storebror något som hon hade grubblat länge över. "Jonas, kan man se Gud?"
Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska grubblerier, så han avfärdade henne med ett: "Nej, dummer. Gud är så långt uppe i himlen att han är omöjlig att se".
Men flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon sin mamma: "Mamma, kan man se Gud?" Mamman svarade så ärligt hon kunde: "Nej, älsklingen min,det kan man inte. Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom."
En tid senare tog flickans farfar med henne på en fisketur. När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar, vars ansikte var fårat efter ett långt liv, men som utstrålade lugn och trygghet. Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till. "Farfar, kan man se Gud?"
Den gamle mannen satt tyst en lång stund. Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett litet leende: "Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar, så ser jag inget annat än Gud."
Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska grubblerier, så han avfärdade henne med ett: "Nej, dummer. Gud är så långt uppe i himlen att han är omöjlig att se".
Men flickan var inte nöjd med svaret, så någon dag senare frågade hon sin mamma: "Mamma, kan man se Gud?" Mamman svarade så ärligt hon kunde: "Nej, älsklingen min,det kan man inte. Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom."
En tid senare tog flickans farfar med henne på en fisketur. När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar, vars ansikte var fårat efter ett långt liv, men som utstrålade lugn och trygghet. Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till. "Farfar, kan man se Gud?"
Den gamle mannen satt tyst en lång stund. Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett litet leende: "Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar, så ser jag inget annat än Gud."
15 januari 2012
14 januari 2012
Livet måste ha en mening
Vi som levde i koncentrationslägren
minns dem som gick runt
och tröstade andra,
gav bort sin sista bit bröd.
De kanske inte var så många,
men de är ett bevis
på att allt kan tas ifrån en människa
utom en sak: friheten att välja attityd
i varje given situation.
(Victor Frankl)
Jag brukar skoja och säga att jag nog varit judinna i ett tidigare liv eftersom jag är så intresserad och berörs så av allt som har med förintelsen att göra. Citatet ovan finns i Victor Frankls bok "Livet måste ha en mening". Kort och gott kan man säga att Frankl menar att en människa kan genomgå vilket lidande som helst bara lidandet får en mening. Själv levde han som fånge i Auschwitch i tre år så jag tror att han vet vad han talar om. Till utbildning är han psykiater. När han tillfångatogs hade han utarbetat en teori om det jag skrev ovan, bara lidandet får en mening så kan en människa genomgå vad som helst. Nazisterna brände dock upp hans livsverk. Victor gjorde då det valet att prova teorin i verkligheten i Auschwitch. Det visade sig att han hade rätt. Människor som tappade hoppet dog, ibland under loppet av några dagar. Andra kunde överleva där det mänskligt sett inte borde vara möjligt.
Jag rekommenderar varmt denna bok. Den ger oss hopp.
Allt gott, Cia
minns dem som gick runt
och tröstade andra,
gav bort sin sista bit bröd.
De kanske inte var så många,
men de är ett bevis
på att allt kan tas ifrån en människa
utom en sak: friheten att välja attityd
i varje given situation.
(Victor Frankl)
Jag brukar skoja och säga att jag nog varit judinna i ett tidigare liv eftersom jag är så intresserad och berörs så av allt som har med förintelsen att göra. Citatet ovan finns i Victor Frankls bok "Livet måste ha en mening". Kort och gott kan man säga att Frankl menar att en människa kan genomgå vilket lidande som helst bara lidandet får en mening. Själv levde han som fånge i Auschwitch i tre år så jag tror att han vet vad han talar om. Till utbildning är han psykiater. När han tillfångatogs hade han utarbetat en teori om det jag skrev ovan, bara lidandet får en mening så kan en människa genomgå vad som helst. Nazisterna brände dock upp hans livsverk. Victor gjorde då det valet att prova teorin i verkligheten i Auschwitch. Det visade sig att han hade rätt. Människor som tappade hoppet dog, ibland under loppet av några dagar. Andra kunde överleva där det mänskligt sett inte borde vara möjligt.
Jag rekommenderar varmt denna bok. Den ger oss hopp.
Allt gott, Cia
12 januari 2012
Åsnan i brunnen
Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en tom brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att nogrannt ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast nere på botten av brunnen. Trots att han avskydde att behöva göra det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne en del lidande.
Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. "Varför händer alla dessa hemska saker just mig? Först ramlar jag ner i den här brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha förstått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa Åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma Åsna gick på lugnande medel. Broder Åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?"
Men medan åsnan stod där på bottnen av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i alla fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång hon kände jorden träffa ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt. Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.
Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunnskanten och ställa sig på säker mark igen.
Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.
Ur boken "Det är inte kört"
Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. "Varför händer alla dessa hemska saker just mig? Först ramlar jag ner i den här brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha förstått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa Åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma Åsna gick på lugnande medel. Broder Åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?"
Men medan åsnan stod där på bottnen av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i alla fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång hon kände jorden träffa ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt. Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.
Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunnskanten och ställa sig på säker mark igen.
Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.
Ur boken "Det är inte kört"
7 januari 2012
Var inte rädd
"Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd i Sanden finns det spår.
Han älskar dig, han väntar dig ikväll-
En kväll när du förstår hans hemlöshet
Och hur han längtar efter dina steg:
Från evighet har han stämt möte här.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
Du ser den inte nu men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
Hans kärleks frid som ingenting begär.
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit"
Text: Ylva Eggehorn
Jag vet inte riktigt varför jag tilltalas så av denna dikt och psalm skriven av Ylva Eggehorn. Melodin är också väldigt vacker och melodisk. Vissa sånger lever man med och sjunger ofta. Detta är en sån sång. Kanske för att en Asfaltsblomma som jag behöver mycket tröst, att få höra att jag inte behöver vara rädd, att Någon ser mig och dig...
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd i Sanden finns det spår.
Han älskar dig, han väntar dig ikväll-
En kväll när du förstår hans hemlöshet
Och hur han längtar efter dina steg:
Från evighet har han stämt möte här.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
Du ser den inte nu men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
Hans kärleks frid som ingenting begär.
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit"
Text: Ylva Eggehorn
Jag vet inte riktigt varför jag tilltalas så av denna dikt och psalm skriven av Ylva Eggehorn. Melodin är också väldigt vacker och melodisk. Vissa sånger lever man med och sjunger ofta. Detta är en sån sång. Kanske för att en Asfaltsblomma som jag behöver mycket tröst, att få höra att jag inte behöver vara rädd, att Någon ser mig och dig...
1 januari 2012
2012
" Jag vill sjunga med dig som väntar
att nånting stort skall ske
och med dig som väntar
en liten förändring blott
i vår längtan finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi väntar tillsammans
och vågar sjunga ännu
Jag vill sjunga med dig som
drömmer
att nästa dag blir ljus
och med dig som drömmer
om frihet från ängslans rum
i vår dröm har vi hopp
i vårt hopp har vi kraft
om vi drömmer tillsammans
och vågar sjunga ännu
Jag vill sjunga med dig som vandrar
den långa vägen nu
och med dig som vandrar
mot okända mål i dag
i vår vandring finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi vandrar tillsammans
och vågar sjunga ännu"
Text: Ole Jakobsson Musik: Roger Wingren
att nånting stort skall ske
och med dig som väntar
en liten förändring blott
i vår längtan finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi väntar tillsammans
och vågar sjunga ännu
Jag vill sjunga med dig som
drömmer
att nästa dag blir ljus
och med dig som drömmer
om frihet från ängslans rum
i vår dröm har vi hopp
i vårt hopp har vi kraft
om vi drömmer tillsammans
och vågar sjunga ännu
Jag vill sjunga med dig som vandrar
den långa vägen nu
och med dig som vandrar
mot okända mål i dag
i vår vandring finns hopp
i vårt hopp finns kraft
om vi vandrar tillsammans
och vågar sjunga ännu"
Text: Ole Jakobsson Musik: Roger Wingren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)